Saker är upp och ner.
Jag är upp och ner.
En katastrof.

Ibland sårar jag min pojkvän, ibland är jag hemsk.
Och jag är ledsen över det. Jag mår dåligt över att jag inte alltid kan styra hur jag reagerar på saker.

Jag känner bara inte igen känslan av att vara så rädd att förlora någon.
Jag kan inte, FÅR inte förlora Theodor.

Min pojkvän är den bästa pojkvän man kan ha,
för han har tålamod med mig.

Och det älskar jag honom för, för jag vill inte vara utan honom.
Jag älskar honom för mycket.

Allt går upp och ner nu. Ena dagen är allt perfekt, alla är på bra humör och jag kommer överens med folk. Inget tjafs och bara massa skratt och skämt. Men andra dagen så kryper konstiga och hemska känslor runt i mig, längs min ryggrad. Jag tänker dumma tankar, som egentligen inte är ett dugg dumma eller personliga eller något. Möjligtvis lite smått egoistiska.. Jag ställer dumma frågor och gråter lite för ofta, men egentligen är jag bara rädd.

I alla fall, vill inte vara en seg "förstör-fredagskvällen"-typ, just nu är saker bra faktiskt. Ser fram emot Ullared imorgon med syster, mamma och (handbollstränare-) Eva. Hoppas på en bra dag.

Och så har Theodor varit här ett tag, och i morse när hans bil startade trodde jag att jag skulle springa ut efter honom i bara sov-hotpants, linne, raggsockar och tumvantar. Ville inte att han skulle åka. Sitter just nu och myser i hans tjockis-tröja (som dock inte luktar som honom längre), och försöker lura mig själv att när jag går ner till min säng kommer han ligga där och vänta på att få krama om mig.

Jag älskar min pojkvän. Och jag ska förska att inte tappa bort honom, någonsin.

..FÖR JAG HAR TAGIT STUDENTEEEEEEN! :D

ÄNTLIGEN är det gjort! Det man längtat efter i nästan tretton år! Jag har äntligen tagit studenten och är arbetslös! Haha, nej men typ, har ju sommarjobb, men sen så, dags att komma ut i livet!

Måste tacka MP08 för tre HELT FANTASTISKA år, kommer verkligen sakna er ALLA! Självklart kan man inte varit superbästisar med alla, men visst har man lärt känna alla, särskilt nu de senaste månaderna när man insett hur snabbt tidien gått och att man inte har haft tiden till att "skjuta" upp saker som att försöka lära känna varandra och sånt. Alla har vi påverkat varandra på någotsätt, antingen bara genom en diskret handling eller ord, vilket som så kommer vi ALLTID att vara MP08, vi och inga andra!

En oförglömlig dag som började med en fin champangefrukost som gick över till festande på skolgården och fotografering. Samling med våra lotsar (klasslärare typ), fin studentmiddag på Parken, bra underhållnign av Esteterna samt mer festande på skolgården! (Mumma, alkohol! ;) haha!) Rejält tryck under nedräkningen till utsläppet och massa underbara människor som var där för MIN skull, för att gratulera MIG! Flak med klassen då nästan alla tappade rösten en aning och sen hem för att varva ner med mat och släkt/vänner. Snabbt in till Gislaved igen för att släppa loss på Hotellet och blev aningen MER onyktra, råkade även hamna på Higgins och fick gratis dricka! Kom hem och krashade i sängen med älskling som suttit hemma med min familj hela kvällen bara för att jag skulle ha någon att hålla om när jag kom hem. Underbara varelse!

Woah, som ni märker hade jag en UNDERBAR student, TACK alla ni som deltog! :D


(Vill tillägga att jag älskar min pojkvän)

Vad ska jag säga? Jag låter den här (HAHAHAHA ganska "barnsliga"?) låten förklara min kärlek till dig Lina Mattsson.
Jag vet att jag har pojkvän, men Lina, du är min största första kärlek! ;)

..jag kände för att våldgästa Theo idag. Och känner jag för att göra något så gör jag det! Ligger i hans säng nu och ser allmänt cool ut, bara så ni vet!

En av de bästa filmerna någonsin, grät nyss flera floder till den. Så otroligt fin, de som inte har sett den MÅSTE se den. Hemsk, men fin. Kärlek.

Det här inlägget borde handla om hur matchen idag gick, fast det orkar jag faktiskt inte blogga om. Säger bara kort - förlust och kan inte gå.

Istället vill jag säga att jag behövde verkligen gårdagen! Att ha sådär kul med folket och så, för jag kommer seriöst inte ihåg när jag senast gjorde något sådant. Kanske var det när jag var i Hestra med typ samma folk? Jag vet verkligen inte. Visst, nyår och jul var väl kul, men inte på samma sätt. Jag vill bara komma fram till att jag behöver mer tid för mig, tid till att vara mig och göra vad jag vill. Jag behöver tid till att hitta vad jag tycker om och sånt, för just nu känns allt som en stor klump. Jag vet en sak jag tycker om, men det kan jag inte erkänna, vågar jag inte erkänna. Visst, handbollen och att fota lite då och då, men utöver det liksom. Det känns som om alla vet exakt vilka de är, vad de vill och vad de gillar, som om alla har sin framtid förutsagd och bestämd, alla utom jag.

(jag vågar ju inte ens erkänna vissa saker för mig själv, fast det är jag som skapat det.)

Vilken fin kväll det blev! Har suttit och pratat med en gammal vän nu i ett par timmar, eller ah "gammal vän", sådär två och ett halvt år eller något sen vi först träffades. Och jag saknar honom, en av de finaste vännerna jag har. Egentligen borde det inte vare så lång tid mellan gångerna vi träffas, eftersom han bara bor i Jönköping, inte långt ju! Det är mest det att när vi har pengar till tåg/buss så har vi inte tid, och tvärtom... I alla fall, nu har vi bestämt långt i förväg att träffas om en månad då jag ändå ska till Jkpg och spela match, så jag åker bara upp lite tidigare med tåg och träffar honom för att sen få gratis skjuts hem! Ska bli fint att träffas igen.

Jag som knappt hann lära mig att det faktiskt var 2010, och nu helt plötsligt ska jag lära mig att det är 2011! Tiden går fort ibland.. Men samtidigt känns det som om allt står stilla.

Jag har ingen aning om hur 2011 kommer att bli, jag har inga planer och det känns som om jag inte vill något, eller rättare sagt: jag vet inte vad jag vill. Jag vet inte om jag orkar ta mig genom studenten, jag vet inte om jag pallar balen eller studentresan, jag vet inte om jag vill plugga vidare direkt eller inte, jag vet inte om jag ska flytta eller inte. Jag vet inget. Känns som om jag står väldigt ostadigt.

Usch, deprimerande tankar jag inleder 2011 med, inte okej. Fast vad ska jag göra då? Ljuga för mig själv och säga att allt kommer bli bra när jag vet att det är LÅNGT ifrån bestämt hur saker kommer bli? Skitsamma, det får väl bli som det blir, jag listar nog ut med tiden vem jag är och vad jag vill.

Känns som om det ordet förlorat sin innebörd. Ingenting är rätt. Jag är sjuk, jag somnar så fort jag lägger mig ner varesig det är på golvet eller i sängen, jag har ingen som helst ork till att ens ställa fram en enda tomte på rummet (orkar inte ens tända julstjärnan i fönstret på morgonen...). Och hemma råder det kaos, alla är irriterade och inget går rätt. Ibland bara skriker vi på varandra. Riktigt trevligt såhär två dagar innan julafton kan jag tala om.

Känner mest för att lägga mig ner och vakna upp sådär lagom till onsdag, några dagar efter julen så all stress lagt sig och jag kan se fram emot att festa med vännerna på nyår. Men självklart ska man inte göra så, julen är en högtid man ska spendera med sina nära och kära - frågan är bara hur man ska orka med allt. Stressa som bara den för att sen slå över och vara supertrevlig och glad, lite jobbigt med sådana drastiska förändringar faktiskt..

Men det är det värt, familjen är ju faktiskt de jag har närmast. Kärlek.

Mobilbild jag tog julen 2008.

Jag har märkt två saker idag. Båda sakerna är fruktansvärda, jag vågar knappt erkänna dem..

Ett: Jag, jag är lite småhopplös. Jag vet inte hur många gånger jag sagt åt mig själv att skärpa mig. Jag vet inte vad jag har gjort, vad jag håller på med eller vad jag ska göra. Men jag vet vad jag VILL göra. Men det lär jag väl aldrig våga. Varför? Jo, för att jag som sagt är lite småhopplös. Jag är blind i vissa situationer och stum i alldeles för många.

Två: Jag har en hopplös kompis. Hon är det jag inte är: säker. Hon vet vad hon har gjort, vad hon håller på med och vad hon ska göra och hon är säker på vad hon vill. - Tror hon. Jag märker att hon egentligen inte vet vad hon vill. Och hon vet om allt.

Vissa av mina vänner är bara så grymt omogna, jag står verkligen inte ut längre. Hurf*n kan man vara sur på någon och sen inte kunna svara på frågan "varför är du sur på mig?" - då har man inga argument, det vill säga ingen anledning! Usch, hatar folk som går och blir sura på folk bara sådär, och skriver hattexter och shit utan att veta varför? Höra någon säga något och bli sur, fast man inte vet om det stämmer, så otroligt omoget att inte berätta vad man hört. Hur svårt kan det vara på en skala att fråga om det är sant istället för att bli sur? Man lägger bara ner så grymt mycket onödig tid på att vara sur när man hade kunnat lösa det på en sekund. Omoget.

Jag vet inte vart jag har någon, speciellt inte dig, och jag vet inte ens vart jag har mig själv. Men jag vet i alla fall att jag inte är där du är.

(Troligen rörig text, men jag vet inte hur jag ska formulera mig, är bara så.. besviken på att någon som stod så nära kan vara så omogen och bara kasta bort allt.)

Nu äntligen har bussen kommit iväg, skulle gå kvart över åtta men kom inte iväg förrän typ fem i nio. Körde nyss förbi Tranemo, och fort går det då inte..

Måste även ställa mig själv frågan "varför just jag?". Jag blir så trött så det, orkar inte låtsas som om det inte betyder något längre. Kodnamn S/A, försvinn, jag orkar inte se dig, fast jag vill. (Du vet vem du är.)

Jag har kommit på att jag hatar ordet "forever/always", det vill säga orden "för alltid" på svenska. Eller ah, ord som är som dem, som betyder samma sak.
Den enkla förklaringen är att man kan aldrig säga att något varar för evigt, eller för alltid. Särskilt inte känslor, det funkar bara inte. Så vad folk än gör, använd aldrig de orden när ni prata med mig och känslor. Jag bara säger det, för det får mig bara att bli så sjukt besviken, för jag vet att det inte kan hålla.
Det är även ens tor del till varför jag ibland kan tycka att bröllop är värdelösa, man kan inte lova någon att stanna med honom/henne livet ut. Eller man kan lova det, men då är man cokså en idiot som bryter löftet - alltså är det bättre att itne lova något från början.
Eller så har jag bara inte upplevt den sortens känsla, jag har kanske bara inte upplevt hur det känns att lita på någon så hårt och ålska någon så mycket att man kan ge bort sig själv "för alltid" till honom?
Jag blir helt deprimerad av att tänka sådär, jag är nog mest bara rädd för att bli sårad om och om igen.

På något sätt förstår jag mig inte på mig själv. Jag tror jag har förstört mig själv för mycket, eller i alla fall väldigt mycket. Jag kan inte tänka klart längre. Allt blandas i huvudet och jag känner mig som någon konstig röra.

Jag vill verkligen inte tänka på T, men ändå hamnar mina tankar där. Jag vill vill vill inte! Det finns inget positivt alls med det! Kanske ska slänga en yxa i skallen på mig så försvinner funktionen att minnas det?

Kodnamn S/A, det här funkar ju inte. Så grymt barnslig jag är. Jag måste skärpa mig, kan inte hålla på såhär längre. Jag vet ju ingenting, men ändå vet jag allt. Fast bäst vore det om jag inte var så dum att ens hoppas.

Och J, damn those sweet memories. Jag klarar knappt av att andas regelbundet längre. Det hugger i mig dag som natt. Alla kommentarer "Vi är trötta på att du alltid ska må så dåligt" river sönder mig mer, påminner mig om hur dålig jag är, tror ni inte jag själv är trött på att jag mår såhär? Tror ni jag valt det? Mitt huvud sprängs snart, för det finns inte plats för mer tankar nu, jag har tänkt allt tusen gånger om. Jag är verkligen kass på att ens intala mig själv att jag mår fint. Jag försöker verkligen, men kommer ingenstans.
"Did you know I kept all of your pictures?
Don't have the strength to part with them yet."

Det går över, det går över, det går aldrig över.

Efter att Nathalie åkt hem, som jag träffade uppe i hallen så la jag mig i soffan för att tillsammans med mamma kolla på Vid din sida, och hjälp. Jag grät mig genom halva filmen. Så grymt fin! Handlar om ett skijlt par och deras barn, hur de lär sig att acceptera att pappan träffat en ny, och hur hon lär sig att anpassa sig efter en familj och sånt. Och så får man följa mammans kamp mot cancer. Verkligen hemskt fin, en film som alla borde se!
Ska lägga mig i sängen nu, se om jag hittar något mer fint att kolla på, är på sånt där "gråta-för-att-det-är-fint-humör" nu. :')

Förresten, en sån här film påminner mig om vad jag har, att jag faktiskt, trots massa tjafs, älskar min familj!

Ingen kommer troligen fatta vad jag menar, men jag måste på något sätta skriva av mig.
Gaaaaaaah!

Allt började så jävla bra, men över en kväll så förstördes allt. Du valde den sämsta tidpunkten, och den sämsta anledningen. "Något har hänt med mig" - ja men jo tjena. Kanske du skulle prova vara ärligt någon gång? Och vafan just då för? Bättre tidpunkt finns ju faktiskt, det vet jag. Sen förstår jag inte heller varför du blandar i mig i allt? Vad har jag gjort för fel? Jag vill inget annat än att ha båda, men nejdå, självklart ska du se mig på det värsta sättet någonsin. Fast egentligen.. det finns inget bra och inget dåligt sätt, för allt är lika. Döm mig inte för att jag vill behålla de vänner jag ha. Det är ju inte jag som gjort fel (faktiskt, denna gången ÄR det inte jag, finns det folk som kan intyga), det var du, du som gjorde det, du som fick det att falla sönder. Sen råkar jag stå där, vet inte vart jag ska ta vägen, men du anar genast att jag hatar dig. Det gör jag inte, eller jo, nu gör jag det, innan gjorde jag inte det.
Varför är jag inte bra nog längre? Bara för att det var ditt förflutna behöver det inte vara mitt med, jag gör hur jag vill.
Du ska fan inte leka med mig längre, och framförällt inte med x.
Vi ser genom dig, du är helt enkelt falsk.

x - du vet att jag är här.

..behöver sova
..vill sova
..behöver plugga psykologi
..vill göra en ny design
..behöver läsa engelskan
..vill att det ska bli fredag

- too bad.
(allt kan inte ske på en gång.
men jag väljer just nu att sova.)