Idag är det exakt sju år sen min mormor försvann. Jag var elva år, och nu är jag 18, men det känns som om det hände igår. Kommer ihåg dagen så äckligt väl! Usch, jag suger på att skriva sånt här... Jag vet inte riktigt vad jag ska säga, det är ju en ren självklarthet att jag saknar henne! Saknar alla kvällar jag och bror sov över hos henne och morfar och vaknade av att det luktade nybakade te-kakor och kokta ägg. Saknar henne helt enkelt!
Var ute vid graven idag, steg ur sängen fem minuter innan jag satte mig i bilen. Satte dit nya rosor och så, fixade till lite.

Jag vet verkligen inte vad jag ska skriva nu.. Så jag slutar.

Jo, nästan, faktiskt. Jag tror jag är kär igen, fast det är nog lite ytligt.. just nu :D haha! Lista ut vem det är ;)
Han har sådär vackert brunt hår, sne-lugg, lagom långt. Fina ögon som får mig att smälta, underbart mjuk och vacker röst och för att inte tala som klädstilen! Den är underbar verkligen, sjukt snygga kläder!

Lite kär sådär gulligt.

Fast väldigt omöjlig kärlek.

Hihi, The Ready Set, Jordan Witzigreuter <3

Men erkänn, han är vacker?
Och man skulle absolut, absolut, absolut inte tacka nej om han kom springades på stan och friade! (a) ;)
Men glöm inte att han faktiskt är min, MIN och ingen annans! :D

Jag klarar fan inte av något längre känns det som. Vad har än gör, hur jag än gör så blir det alltid fel. Någon blir sur, någon blir besviken, någon blir bara allmänt irriterad. Kan inte göra alla nöjda, jag.. klarar det inte bara.  Jag kommer helt enkelt aldrig bli tillräcklig för någon/något.

Hurfan ska jag lyckas förklara den här dagen då?! Eller åtminstone lyckas tänka på dne utan att.. jag vet inte. Vet inte om jag ska skratta eller gråta. Fan, idag har det hänt mycket saker. (Fast egentligen inte, har mest legat i sängen, halvsovit. Mer i huvudet..)
Dåliga nyheter från en vän, ensamhet och jag.. jag föll tillbaka. Jag kunde inte stå ut med missuppfattade sms, skämt och allt det där.

Jag ringde Joakim. Och jag trodde jag skulle falla isär, gå sönder helt och sedan vakna upp på något sjukhus med dropp mot "du-är-fan-helt-rubbad-Linnea". Fast så blev det inte, naturligtvis. Det var underbart, självklart jobbigt, men det bästa på länge. Att vara vänner är nog inte så dåligt ändå, jag har nog bara varit insnöad på att det här skulle sluta som ett tidigare förhållande. Men då visste jag inte vem jag var, visste inte vad jag hade rätt till och jag.. var bara liten och omogen helt enkelt. Nu vet jag bättre, och jag är stolt över att jag inte tänker låta mig själv drunka i tårar över någon.. som i slutändan tydligen inte måste vara min pojkvän för att kunna göra mig lycklig.

Jag kan inte ljuga och säga att ALLT är bra, för det är inte, inte på långa vägar. Men hey! Man måste väl få tid på sig att läka? Minns den dagen ni skrapade upp knät, bad om ett plåster och tänkte "om jag tar bort det snart är jag hel igen"? Hah, om de tändå vore så lätt, att sätta ett plåster på och sen läka, men det funkar inte på det viset. Inte ens ett plåster kunde få såret på knät att läka snabbare. Och samma med mig nu, även om jag täcker över det sårade med skämt eller om jag försöker dränka det med fester och folk så kommer det synas när allt är borta. När man är ensam igen, när plåstret inte finns där längre.

Men en dag, varesig man har använt sig av ett plåster eller inte kommer man läka. Allt man behöver är en hjälpande hand. Istället för ett plåster som sätter sig över, täcker såret helt, varför inte använda sig av någon slava eller något? Som hjälper trots att man inte döljer? För att om vill läka på ett bra sätt, måste man våga vara sårad och inte dölja det. Hur ska man annars veta när man verkligen blivit hel, om man inte kan se skillnaden?

Nog om det, klockan är mycket och jag borde verkligen sova. Var bara tvungen att få ur mig det här, ni får tycka vad ni vill om mig. Men sån är jag, jag visar hela mig, även om jag är sårad. Vill du inte se, så blunda då, och sluta kalla dig vän.

Chocken är över, nu fattar jag. Jag måste ro i land, ta djupa andetag och samla mig. Kommer ta tid, jag vet, fast nu vet jag i alla fall vart jag måste börja.

Jag är så jävla trött på allt snack om Viktoria och Daniel! Visst, det är sjukt kul för dom, dom är jättesöta med undantag för Daniels plastiga smile och självklart att det blir en stor grej av det när det är kronprinsessan som gifter sig! Men jag ORKAR INTE höra på allt tjat om deras oövervinnliga och ömsesidiga kärlek! Inte nu, jag klarar inte av det. Alla säger att gårdagen var en dag fylld av kärlek och blablabla vad lycklig varenda jävla kotte var! Alla utom jag?! Ömsesidig kärlek kan jag ju drömma om. Fast det vill jag inte, jag vill inte känna kärlek någonsin mer. Det är inget värt längre. Kärlek är ingenting för mig utan dig.

Sömnlös natt, oro, tårar och illamående.
Jag orkar inte med det här, fast det vet jag att jag egentligen gör. Det är bara som man säger, att man kommer falla isär och inte klarar av det. Visst gör det ont, visst mår man dåligt, men man överlever. Och det är okej att må dåligt! Faktiskt, det är det. Det kvittar av vilken anledning, alla måste väl ändå få må dåligt någongång? Hur ska man annars lära sig att hantera svåra tider och bli starkare som person?
Nog om det, jag pallar inte blogga mer. Försöker dumpa alla tankarna och komma i ordning igen. Lägga allt åt sidan och bygga upp mig själv igen. Förbereda mig på det värsta, men samtidigt inte bryta ner mig. Är redan trasig.