Hurfan ska jag lyckas förklara den här dagen då?! Eller åtminstone lyckas tänka på dne utan att.. jag vet inte. Vet inte om jag ska skratta eller gråta. Fan, idag har det hänt mycket saker. (Fast egentligen inte, har mest legat i sängen, halvsovit. Mer i huvudet..)
Dåliga nyheter från en vän, ensamhet och jag.. jag föll tillbaka. Jag kunde inte stå ut med missuppfattade sms, skämt och allt det där.

Jag ringde Joakim. Och jag trodde jag skulle falla isär, gå sönder helt och sedan vakna upp på något sjukhus med dropp mot "du-är-fan-helt-rubbad-Linnea". Fast så blev det inte, naturligtvis. Det var underbart, självklart jobbigt, men det bästa på länge. Att vara vänner är nog inte så dåligt ändå, jag har nog bara varit insnöad på att det här skulle sluta som ett tidigare förhållande. Men då visste jag inte vem jag var, visste inte vad jag hade rätt till och jag.. var bara liten och omogen helt enkelt. Nu vet jag bättre, och jag är stolt över att jag inte tänker låta mig själv drunka i tårar över någon.. som i slutändan tydligen inte måste vara min pojkvän för att kunna göra mig lycklig.

Jag kan inte ljuga och säga att ALLT är bra, för det är inte, inte på långa vägar. Men hey! Man måste väl få tid på sig att läka? Minns den dagen ni skrapade upp knät, bad om ett plåster och tänkte "om jag tar bort det snart är jag hel igen"? Hah, om de tändå vore så lätt, att sätta ett plåster på och sen läka, men det funkar inte på det viset. Inte ens ett plåster kunde få såret på knät att läka snabbare. Och samma med mig nu, även om jag täcker över det sårade med skämt eller om jag försöker dränka det med fester och folk så kommer det synas när allt är borta. När man är ensam igen, när plåstret inte finns där längre.

Men en dag, varesig man har använt sig av ett plåster eller inte kommer man läka. Allt man behöver är en hjälpande hand. Istället för ett plåster som sätter sig över, täcker såret helt, varför inte använda sig av någon slava eller något? Som hjälper trots att man inte döljer? För att om vill läka på ett bra sätt, måste man våga vara sårad och inte dölja det. Hur ska man annars veta när man verkligen blivit hel, om man inte kan se skillnaden?

Nog om det, klockan är mycket och jag borde verkligen sova. Var bara tvungen att få ur mig det här, ni får tycka vad ni vill om mig. Men sån är jag, jag visar hela mig, även om jag är sårad. Vill du inte se, så blunda då, och sluta kalla dig vän.