Sömnlös natt, oro, tårar och illamående.
Jag orkar inte med det här, fast det vet jag att jag egentligen gör. Det är bara som man säger, att man kommer falla isär och inte klarar av det. Visst gör det ont, visst mår man dåligt, men man överlever. Och det är okej att må dåligt! Faktiskt, det är det. Det kvittar av vilken anledning, alla måste väl ändå få må dåligt någongång? Hur ska man annars lära sig att hantera svåra tider och bli starkare som person?
Nog om det, jag pallar inte blogga mer. Försöker dumpa alla tankarna och komma i ordning igen. Lägga allt åt sidan och bygga upp mig själv igen. Förbereda mig på det värsta, men samtidigt inte bryta ner mig. Är redan trasig.