På något sätt förstår jag mig inte på mig själv. Jag tror jag har förstört mig själv för mycket, eller i alla fall väldigt mycket. Jag kan inte tänka klart längre. Allt blandas i huvudet och jag känner mig som någon konstig röra.

Jag vill verkligen inte tänka på T, men ändå hamnar mina tankar där. Jag vill vill vill inte! Det finns inget positivt alls med det! Kanske ska slänga en yxa i skallen på mig så försvinner funktionen att minnas det?

Kodnamn S/A, det här funkar ju inte. Så grymt barnslig jag är. Jag måste skärpa mig, kan inte hålla på såhär längre. Jag vet ju ingenting, men ändå vet jag allt. Fast bäst vore det om jag inte var så dum att ens hoppas.

Och J, damn those sweet memories. Jag klarar knappt av att andas regelbundet längre. Det hugger i mig dag som natt. Alla kommentarer "Vi är trötta på att du alltid ska må så dåligt" river sönder mig mer, påminner mig om hur dålig jag är, tror ni inte jag själv är trött på att jag mår såhär? Tror ni jag valt det? Mitt huvud sprängs snart, för det finns inte plats för mer tankar nu, jag har tänkt allt tusen gånger om. Jag är verkligen kass på att ens intala mig själv att jag mår fint. Jag försöker verkligen, men kommer ingenstans.
"Did you know I kept all of your pictures?
Don't have the strength to part with them yet."

Det går över, det går över, det går aldrig över.