Jag har kommit på att jag hatar ordet "forever/always", det vill säga orden "för alltid" på svenska. Eller ah, ord som är som dem, som betyder samma sak.
Den enkla förklaringen är att man kan aldrig säga att något varar för evigt, eller för alltid. Särskilt inte känslor, det funkar bara inte. Så vad folk än gör, använd aldrig de orden när ni prata med mig och känslor. Jag bara säger det, för det får mig bara att bli så sjukt besviken, för jag vet att det inte kan hålla.
Det är även ens tor del till varför jag ibland kan tycka att bröllop är värdelösa, man kan inte lova någon att stanna med honom/henne livet ut. Eller man kan lova det, men då är man cokså en idiot som bryter löftet - alltså är det bättre att itne lova något från början.
Eller så har jag bara inte upplevt den sortens känsla, jag har kanske bara inte upplevt hur det känns att lita på någon så hårt och ålska någon så mycket att man kan ge bort sig själv "för alltid" till honom?
Jag blir helt deprimerad av att tänka sådär, jag är nog mest bara rädd för att bli sårad om och om igen.