Förr, för ett år sedan nästan, eller i alla fall i början av hösten uppdaterade jag ca sju gånger om dagen och nu.. en gång i veckan? Tror inte ens det räcker, jag är sämre än så nu för tiden.

Ärligt talat så tror jag att jag tappat orken, inte orken för just att blogga, men orken för att stressa med allt annat så jag hinner blogga. Hur surt är inte det? Jag vill blogga, men jag hinner inte - och när jag väl har en stund över så har jag inget att berätta om. För det känns ju inte bara lite fel att blogga idag om vad som hände för en vecka sedan? Nej usch, allmänt dålig. Fast att jag inte haft tid att blogga så mycket nu de senaste månaderna (sen februari kanske) är i alla fall för att jag haft så otroligt mycket plugg inför studenten och slutbetygen, och sen i maj var det ju förberedelser och möten och massa annat som skulle fixas utanför skoltiden - alltså blev handbollen lidande också, inte bara bloggen. Och nu för tiden gör jag inget, jobbar hos pappa på en tråkig fabrik och förstör mina händer genom att utsätta dem för metall (för er som inte visste så blir jag småsvullen och helt rödflammig när jag rör vid metall för mycket utan att smörja in mig massor) och vatten - vilket torkar ut huden så enormt. Hemskt jobb egentligen, men jag behöver verkligen pengarna, får se vad som händer efter semestern - hoppas jag får anställning på något bättre jobb, annars blir jag nog fast på Ezze tills jag kommer på vad jag vill plugga med. Eller så blir jag helt enkelt arbetslös?

Jag kan i alla fall tala om för er vad som mer pågår - utöver min tråkiga jobbsituation. Jag har riktigt fina vänner, jag kommer få en fin midsommarafton med vissa av dessa vännerna och jag är allmänt glad faktiskt! Självklart förekommer det småsaker hela tiden som jag stör mig på och bara får mig att vilja dö en smula - men jag vill inte dö, jag vill bara inte leva just då. Jag har dessutom världens finaste pojkvän, vet inte vad jag skulle göra utan honom faktiskt. Trots att jag inte är den personen som måste prata ut om alla dessa "småproblem" (som egentligen är för små för att få kallas "problem" men som gör lika ont ändå) med min pojkvän, just för att jag inte vill oroa honom med bagateller, så lättar det så enormt mycket bara att känna hans armar runt mig. Fast han har ingen aning om hur mycket han knuffar ner från mina axlar. Han behöver inte veta, han behöver bara finnas, och jag älskar honom just för att han är han.

Min Theodor, min fina Theodor, min älskling.
Jag är verkligen kär.